Vilket är det svåraste språket att lära sig?

Under livet kommer de allra flesta av oss lära sig fler språk än det som är vårt modersmål. Vi börjar lära oss engelska redan på lågstadiet och senare lär många sig också ett tredje språk. Då handlar det i regel om att välja mellan de klassiska språken franska, spanska och tyska, men det finns skolor som även erbjuder japanska eller kinesiska. Har du någon gång funderat på vilket språk som är svårast att lära sig? 

Arabiska, japanska, mandarin och grönländska

Enligt amerikanska Foreign Service Institute är de tre språk som är de svåraste språken i världen att lära sig mandarin, arabiska och japanska. Men här återfinns även grönländska. Det finns dock ingen allmän sanning om vilket språk som är lättast respektive svårast att lära sig eftersom språkinlärning i högsta grad är individuellt. 

Hur snabbt du lär dig ett nytt språk och hur enkelt det är beror mycket på vem du har, hur lätt du har för att lära, hur mycket språköra du har och hur intresserad du är av att lära dig nya språk. Många som gillar språk eller behöver lära sig ett nytt språk anmäler sig ofta till en kvällskurs eller läser ett år på högskola eller universitet. Det finns dock några språk, som mandarin, arabiska och japanska, som är så pass svåra att lära sig att du behöver studera det i mer än ett år för att behärska språket.

Vi ska titta närmare på två av de språk i världen som anses tillhöra de som är svårast att lära sig, och varför just dessa hamnar i den kategorin. 

Det kinesiska språket

Kinesiska har alltså fått titeln världens svåraste språk. Kinesiska är egentligen ett samlingsnamn för en rad dialekter. Gemensamt för de här dialekterna är att de utgör den ena huvudspråkgrenen för de sinotibetanska språken, de sinitiska språken. Den andra huvudgrenen i den här språkfamiljen är de tibetoburmanska språken.

Det är så kallad standardkinesiska, som bygger på mandarindialekterna, som är det officiella språket i Kina och Taiwan. Emellertid är det lite svårt att veta exakt hur många som talar standardkinesiska eftersom kineserna använder så otroligt många dialekter som har många gemensamma drag med standardkinesiska. 

Språkets särdrag

Det som är speciellt med det kinesiska språket, inklusive alla dialekterna, är användningen av ordtoner. De olika dialekterna skiljer sig i allt från tre till fler än tio ordtoner. De här tonerna har stor inverkan på betydelsen av varje enskilt ord. Standardkinesiskan använder fyra toner och därför kan till exempel mā betyda mamma, má betyda hampa, mă betyda häst och mà betyda läxa upp.

Nu förstår du kanske varför kinesiska är det svåraste språket i världen att lära sig. Det gäller verkligen att lära sig ordtonerna ordentligt och hålla tungan rätt i mun, annars är det lätt att bli missförstådd eller säga något helt annat än det du egentligen hade tänkt. 

Det kinesiska språket har nästan inga konsonanter och det är en av anledningar till att det är så svårt för kineserna att lära sig europeiska språk. Betoning på olika ord är inte heller så viktigt i det kinesiska språket, något det är i många europeiska språk. 

I jämförelse med europeiska språk har kinesiskan väldigt få böjningar av ord. Det kinesiska ordet “ren” kan till exempel betyda människa, människan eller människorna. Istället har språket en del ändelser som gärna slutar med -tou. De senaste åren har det kommit flera nya ändelseformer, till exempel -xing (-het), -zhuyi (-ism) och -xue (-logi). Dessa ska göra det lättare för kineserna att översätta västerländska ord till kinesiska.

Skriftspråket

Det kinesiska skriftspråket är väldigt unikt. Anledningen är att det är det äldsta icke-alfabetiska skriftspråket som fortfarande är i bruk. Det kinesiska skriftspråket är baserat på symboler eller tecken. Symbolerna har både en ljud- och en innehållssida. På ljudsidan står ett kinesiskt tecken för en stavelse, men på innehållssidan står det i regel för ett så kallat morfem. Ett morfem säger något om språkets minst signifikanta beståndsdel.

Många av tecknen är också väldigt lika när man tittar på dem, men trots likheten kan de ha helt olika betydelser. Tecknet 衣 står till exempel för stavelsen yī och begreppet kläder. Det här tecknet står inte heller för sig själv utan fungerar tillsammans med andra tecken i sammansatta ord som klädhängare, klädaffär och liknande. 

De första kinesiska ordböckerna innehöll mer än 80 000 tecken, men i dag är det vanligt att en kines känner till och kan ungefär 3000 – 4000 tecken. Användningen av tecken är som sagt ganska omfattande, och sedan 1950-talet har Kina gjort en hel del förenklingar av de tecken som används mest. Som ett exempel har många av de tecken som betyder samma sak slagits ihop.

Varför är kinesiskan det svåraste språket i världen?

Kinesiska är ett svårt språk att lära sig eftersom det har ett så enormt omfång, och dessutom är det uppbyggt på ett helt annat sätt än de europeiska språken. Talspråket, till exempel, lägger stor vikt på ordtoner och du måste ha kunskap om de tonerna för att kunna uttala ordet rätt. Det kinesiska språket bygger också på andra grammatiska regler än de europeiska språken. 

Det kinesiska skriftspråket är dessutom det har så många tecken och att tecken som inte skiljer sig mycket åt kan ha helt olika betydelser. Med andra ord är kinesiska ett språk som är tidskrävande att lära sig. Inte ens alla kineser kan alla tecken i skriftspråket.

Grönländska

Grönländska, eller Kalaallit Nunaat, ligger också högt upp på listan över de språk i världen som är svårast att lära sig. Grönländskan liknar inte några andra språk som du har sett eller hört tidigare. I dagsläget är det cirka 55 000 personer, inklusive några invånare i Danmark, som talar och skriver språket. 

Grönländska hör till den östliga grenen av eskimåiska. Språkgrenen tillhör den eskimåisk-aleutiska språkfamiljen som är utbredd i det arktiska stråket från Grönland via Kanada och Alaska till det autonoma området Tjukotka, som ligger längst österut i Sibirien i Ryssland. 

Det talas flera dialekter på Grönland men det officiella språket är västgrönländska. 

Språkets komplicerade grammatik 

Som vi nämnde inledningsvis är grönländska framlyft som ett svårt språk eftersom det har en komplicerad grammatisk uppbyggnad. En standardmening på grönländska består av subjekt, objekt och verb. Språket har hela åtta kasus och de har bland annat inverkan på verbets betydelse. 

Det är rätt och slätt väldigt många grammatiska regler att sätta sig in i, något som bidrar till att språket är svårt att lära sig. Grönländska har till exempel inga adjektiv och verben har en ganska komplicerad och omfattande böjning mellan andra person och tal, modus, tempus och aspekt, modalitet och evidens. Verben har dessutom något som heter suffix, och det ska kongruera med både subjektet och objektet.

Grönländska har dessutom ett generöst system för ordbildning. “Aalisagaq” som betyder fisk kan till exempel bilda orden:

• Aalisarpoq – han/hon fiskar/fiskat.
• Aalisartoq – en fiskare.
• Aalisarneq – fiske eller fisker
• Aalisariut – fiskebåt
• Aalisarfik – fiskeplats
• Aalisaat – fiskelina
• Aalisakkerivik – fiskfabrik

Varför är grönländska så svårt att lära sig?

Det är de komplicerade grammatiska reglerna som gör att grönländska kan vara jobbigt och svårt att lära sig. Inte minst är det tidskrävande. Språket är dessutom väldigt annorlunda i jämförelse med andra europeiska språk, och det kan vara svårare att lära sig ett språk som man inte har så många referenser att hänga upp det på. 

Andra språk som är svåra att lära sig

Vi har fokuserat på två språk som anses vara bland de svåraste att lära sig, men det är ändå inte de enda språken i världen som kämpar om titeln att vara världens svåraste språk. Andra mariga språk som är värda att nämna i sammanhanget är: 

• Grekiska – är svårt eftersom språket har komplexa regler för betoning och betoningen har stor inverkan på de enskilda ordens betydelse. 
• Arabiska – är komplicerat eftersom det också har komplexa regler. Skriftspråket är annorlunda, en del vokaler är svåra att förstå och språket läses från vänster till höger istället från vänster till höger som de flesta av oss är vana vid. 
• Isländska – är marigt för att ett ord kan ha upp till 70 varianter och de grammatiska reglerna är mycket komplexa. 
• Japanska – är krångligt att lära sig för att det är kraftigt påverkat av kinesiskan, men även för att det är stora skillnader mellan tal- och skriftspråk. 
• Finska – är svårt att lära sig eftersom grammatiken är så komplex och för att att språket innehållet suffix. 
• Svenska – är svårt att lära sig för att det finns så många böjningsformer för att beteckna till exempel bestämdhet, plural och tempus samt användningen av morfem, det vill säga kedja ihop ord med huvudordet för att få olika betydelser.
• Norska – har en grammatik som ligger när engelskans, men språket är svårt att lära sig för att de norska dialekterna är väl bevarade och väldigt utbredda. 
• Dansk – är marigt att lära sig för att språket har en mycket särpräglad intonation och grötigt uttal. 
• Fransk – är svårt att lära sig på grund av släktskapet med latin som ger en komplicerad grammatik.